Bryt upp, bryt upp…

Det står juni 2016 i almanackan. Sommaren har uppenbarat sig med knallgula rapsfält och maskrosor.

 

blogg-raps

 

I vintras beställde vi en resa till en ö i Atlanten för att som vanligt, de sista tjugo åren, fjärma oss från telefoner, tv, stress och jäkt. När det gäller vår lilla boplats på ön i Atlanten kan vi knappast använda begreppet “bryt upp, bryt upp”. Vi har bott i samma by, samma lägenhet, samma gränd år efter år. Träffat samma människor. En liten variation när det gäller stränder; vi har två att välja på; en artificiell turistanpassad och en som naturen själv har skapat.

Inte visste vi,  mitt i smällkalla vintern, att vi skulle få tillgång till gården redan 27 maj 2016. Vårt lilla fynd skulle ju styckas av och av erfarenhet vet vi att det kan ta tid. Lantmäteriet hade gett oss besked i augusti 2015, att någon avstyckning kunde det inte bli tal om förrän framåt augusti, kanske september, kanske oktober, kanske november 2016.

 

 

Men vips så ringde en trevlig dam från Lantmäteriet i Malmö och sa med mild, len, ljuv stämma, på bred skånska:

 

blogg-bryt-upp-vaxel

 

“-Om ni kunde betala in en slant… så kunde det gå snabbare med avstyckningen!” Rena rama Dallas och JR Ewing dök upp på näthinnan. Men allt var som det skulle, allt enligt regelverket; inget olagligt. Så summa summarum gick det snabbare än både tänkt och planerat! Plötsligt skulle det ge möjlighet att förlägga semestern på Österlen.

Men… stanna hemma från ön i Atlanten? Nix.  Men innan vi beger oss på utlandsresa ville vi veta hur det ser ut under golven: Dags att bryta upp golv innan take off!

” Bryt upp, bryt upp! Den nya dagen gryr. Oändligt är vårt stora äventyr.”

Så kan vi väl, som Karin Boye en gång i tiden diktade, beskriva bryta upp golv-projektet: Att med kofötter i högsta hugg ge oss på att börja bryta upp ett av trägolven.

 

 

bryt-upp-kofot-och-hammare

 

 

Vad månde finnas därunder? Fukt? Ve och fasa i så fall! Men si, det var snus-torrt!

bryt-upp-torrt-under-golv

När vi väl hade pustat ut över det fina torra materialet under trägolvet kunde vi inte låta bli att fortsätta med lite destruktivitet i det gamla köket.

 

fran-fb-a

 

Den gamla köksbänks-inredningen var, minst sagt, uttjänt! Hade gjort sitt. Den behövde ”kila vidare”! Fram med kofoten igen, bända, vrida, dra och lossa. Det blev återigen lite Karin Boye-känsla över processen med köksbänken: ”Den mätta dagen, den är aldrig störst. Den bästa dagen är en dag av törst.” Just den där törsten, när man ser den förfallna diskbänken, känns som en törst; att få kasta sig över något!

 

 

fran-fb-r

 

Framåt eftermiddagen när golv hade brutits upp, diskbänken var avlägsnad, färdigröjt bland slyet, husvagn och den lilla röda stugan på plats kändes det helt ok att sätta sig på flyget och dra iväg till Atlantens vågor!