Vi kan tacka Carl von Linné för mycket. T.ex för att han klassificerade jordklotets växter.  Banan till exempel. Hans teori om Adam och Eva i Paradiset var att det inte alls var fikonlöv de skylde sig med. Det ska enligt Carl ha varit bananblad; därav namnet han gav bananen: Musa paradisiaca. Med tanke på bananbladets storlek verkar det anständigare än ett ynkligt fikonlöv.

 

1735 var han ”lärd” föreståndare i en privat trädgårdsanläggning hos den rike bankiren Clifford. Måste nog ha varit i England kan jag tro. Åh, det var ju fiiint att käka bananer på den tiden. Bara di rike hade råd och det var exotiskt så det förslog! Clifford hade en bananplanta, eller kanske ett bananträd, där om står det inget i historieböckerna. Det var stört omöjligt att få plantan i blom. Men Carl, vår egen Carl, han lyckades! Carl fixade sedan en egen bananplanta i Uppsala vilken gav frukt ett par gånger under hans livstid. Sen var bananen ”på gång” men det skulle dröja ända till 1909 då den började importeras av Banan-kompaniet till Sverige i mängder.

 

I mängder kommer det fortfarande bananer, år 2017,  till Ica Stinsen i Ljungbyholm.

Tack gode gud för Ica Stinsen i Ljungbyholm som har försörjt oss med dessa kartonger sedan i höstas. Vi började packa vårt bohag lite smått i höstas för magasinering då flytt till Österlen började aktualiseras. Vi har staplat banankartonger i förråd, i garage, i ett förråd i Nybro och hos mormor. Under ett halvår har vi kört ner banankartonger till ladan på gården. Men inte har staplarna minskat för det! Det är en utmaning att packa innehåll från ett stort hus till liten lägenhet som sedan ska packas upp igen i stort hus!

Två ständiga frågeformuleringar har varit: Vad kan undvaras under renoveringstiden? Vad måste vi ha i ett tillfälligt boende? Rakapparat, potatissticka, sängöverkast, en stor flätad korg från Africa? Behöver vi tre kastruller eller åtta? Hur många handdukar behöver vi? Badkläder? Sju flugsmällare? Åtta parfymflaskor eller kan jag klara mig med två? Spypåsar från lasarettet? 21 nagellacksflaskor eller en eller ingen? Ja, så har resonemanget gått från bittida till sent.

Fråga nr tre för ett halvår sedan: När är det dags att sälja vårt hus? Är huset egentligen riktigt klart? Är alla lister på plats? Målade vi den där lilla biten under elementet för fyra år sedan, när färgen tog slut i färgburken? Syns hacket i trägolvet uppe i sovrummet? Är handtaget fixat till växthuset? Är myrstacken verkligen utrotad?

Kontakt med mäklare; hur fungerar det? När mäklare väl var bestämd och beställd och gled in i skjorta och slips och gled ner i Hay-fåtöljen sa han att det skulle ”staijlas”, det skulle komma en fotograf och det skulle fotas och filmas med drönare… du milde himmel! Och först kom ”staijlisten” och sa att ”det ska bort, det ska bort, det ska bort! Var ska man göra av allt? Ha! Garaget! Vi fick snabbt packa fler banankartonger och bära ut i garaget som redan var proppfullt med kartonger. Garaget skulle inte vara med i fotograferingen och det var ju tur. I annat fall skulle ju en eventuell köpare kunna tro att Banankompaniet hade filial i Hossmo.

Det inträffar något märkligt när man packar. Det blir ”liksom” alltid något över.

 

Vi har klassificerat och sorterat och märkt upp och antecknat på lådorna i sann Carl von Linne-anda men ändå blir det prylar och pryttlar kvar som inte passar in i systemet, som är sorteringsomöjliga.

Dessa skulle, allvarligt talat, kunna slängas, men det är stört omöjligt! Ett brev från Moster Ruth sedan 1962, en stickad provbit på ett mönster, ett gammalt armbandsur som jag ännu inte hunnit sätta batterier i, ett paket tavelkrokar, en julklappslacks-stång, en CocaCola-flaska som minne från Sicilien, julklappssnöre… så fortsätter det!

Paniken börjar krypa, staijlisten ska komma och fotografen ska komma… ner med allt det sista i kökslådorna, i diskmaskinen (!!!), och längst ner och under klädgarderobernas nedre hyllplan. Där är det väl INGEN som tittar?!?!? Ingen kommer att öppna diskmaskinen?!?!?!!??  Skulle det trots allt bli så får vi hoppas att de drar lite på smilbanden och får en ”igenkänningskänsla! Vi vet ju alla hur det är när vi ska ha kalas och ska städa och det brukar sluta med att vi klämmer in det sista i en garderob. Eller hur?

 

Spekulaterna kom, 12 innalles och huset blev sålt!  Nu sitter vi i varsin Hay-fåtölj. När vi talar med varandra ekar det. Vi får sänka ljudet på TV:n. Ingen vävstol, inget textiltryckeri, inga syprojekt. Inga travar med dagstidningar. Inga verktyg framme. Tomt, tomt, tomt = staijlat. En soffgrupp, ett köksbord, en säng är allt som vittnar om mänsklig närvaro.

Plötsligt händer det. Vi sitter i bilen på väg till Österlen och inser att vi har börjat köra HEM! Till vårt nya hem. Bort från vårt gamla hem som vi älskat i tio år. Mycket märklig känsla. Vi har kört fram och tillbaka med fullt släp med banankartonger, tur och retur Hossmo/Österlen sista halvåret. Det har alltid varit på väg bort. Nu kör vi som sagt, hem.

 

Idag bor vi i Borrby, tre rum och kök och fyra km från gården under tiden renoveringen ska pågå.  Banankartonger ska packas upp. Banankartonger ska bäras ner i källaren. Banankartonger ska ut till gården direkt.

Den mesta tiden i lägenheten är nattetid i sovande tillstånd. Dagtid i vaket tillstånd umgås vi med snickare och murare och elektriker och rörmokare och grävmaskinisten och Ystads kommuns samhällsbyggnadskontor och nya grannarna. Vi är i full gång med renoveringen. I ett av husen finns det ett pyttelitet rum. Det har varit svårt att öppna dörren men vi lyckades till sist. Rummet var tapetserat med…banankartonger!

 

 

 

What a life!